V I N T E R P O N N Y E R

När jag var 6år, det var kring jul och mamma sa åt mig och min bror att gå ut i stallet på för att kolla in våran julklapp. Vad tror ni inte stod där då? Jo, en 2årig liten shetlandsponny. Ibörjan hade vi det tufft, hon vägrade att lyfta på hovarna och har väldigt många gånger dragit omkring på både mig och mamma. Men hon blev till slut världens snällaste ponny, och vi lärde oss väldigt mycket saker av henne! Det var som en gång när jag hade ridit henne på ridhuset, hon var nämligen inte så rolig att lasta. Men det hon gjorde när hon inte ville bli lastad var att förfrysa på stället, hon rörde sig alltså inte ur fläcken. Så vi fick helt enkelt ''lyfta'' in henne, vi flyttade bara en hov i taget och till slut var hon inne! 

Marion var min bästa vän, verkligen. Varje dag när jag kom hem från skolan så spetsade hon öronen och gnäggade efter mig och alltid när jag var ledsen så sprang jag ut till stallet och la mig på henne i boxen. Kan man ha en bättre tröst än de? Nej, finns nog inget bättre när man är ledsen! 

2006 for vi till turkiet i en vecka, och lämnade då Marion i umeå hos den supersnygga knabstruperhingsten Kingo. Marion fick ha det bra där medans vi hade det bra utomlands, men varje historia har ett slut. Och för oss blev det tyvärr inte ett lyckligt.. Vi var hos min morfar på middag och då vi skulle börja bege oss hem ringer hon vi hade Marion hos då och säger att hon har kolik och mår jätte dåligt. Vi åker dit och tillkallar veterinären, dom konstaterar då att det var kolik. Det var ungefär 3 veckor kvar till fölningen och vi var väldigt oroliga, Marion blev inte bättre och vi tillkallar veterinären igen. Det var inte kolik hon hade fått, veterinären tog ett blodprov och halva blodprovet var fyllt med fett. Det hemska beslutet togs och påsken 2007 avlivades våran älskade Vildmarkens Marion.

Hon vilar nu tryggt på djurvilan i ragvaldsträsk och får föralltid galoppera på trapalandas evigt gröna ängar..♥